jag har barn tillsammans med en kille som

bor strax utanför Västerås. barnen träffar sin pappa ca varannan helg och det finns väll inte

något jätte intresse för barnen heller direkt. Idag pratade jag med en av min dotters pedagog på

förskolan. 

N ( min dotter) målar ofta teckningar där jag är

med, hennes bror och sen pappa J som är hennes bonuspappa. På tekningen står det alltid pappa J. Jag tycker det är så fruktansvärt sorgligt men är evigt tacksam att Nova har en fantastisk bonus

pappa. 

Idag skulle N’s riktiga pappa vara med på våran sons skolavslutning men som vanligt är han försenad.

N börjar tjata och tjata om vart C va. Hon säger inte ens pappa till sin riktiga pappa. 

Detta svider en aningen i mamma hjärtat. Och jag hoppas verkligen min man och

mina barns bonus pappa verkligen förstår hur mycket han betyder för mina ungar. 

Det är också en tanke jag har -

vad händer om jag dör? vem kommer ta hand om mina barn? J eller barnens biologiska pappa? Ja, rent logiskt så blir det deras biologiska pappa, men frågan är om det är det

bästa!? Vilka funderingar va? 

jag tänker alldeles för mycket! 

min man är fortfarande inte hemma, och jag börjar känna ensamheten och ångesten som sakta smyger sig på. 

Igår provade jag att meditera i 25 min innan sovdags, det hjälpte mig förvånansvärt bra. Så det kommer jag att göra ikväll med. 

dagen började inte alls bra idag. skulle nvöeja jobba 06:15

och när jag har lämnar barnen och ska åka till jobbet så märker jag att Novas Astma medicin är

hemma, va bara at ringa jobbet och förklara läget.

kom 45 min för sent för att sedan inställa sig i kaoset av att ”mat tanten” försovit sig så jag fick snabbt fixa frukost till 40 ungar. Men det gick en då. vissa dagar är jag mer stresstålig en andra. 

Nu kanske det värkar som att jag är världens mest bittra och ledsamma människa men riktigt så är det inte
Jag kommer in i mina "må dåligt" perioder och jag hatar DET. 

Jag är utbildad till Socialpedagog/Behandlingspedagog så jag har rätt så bra koll på diagnoser, men just i detta tillfälle undrar jag inte om jag har hela alfabetet?
Som tex ADHD Bipolär och GAD och kanske en liten smula av aspberger med. Adhd vet jag att jag har och med säkerhet även bipolär. senaste året har allt bara blivit så mycket värre, i mina "yngre" dagar va det mer -ALLT LÖSER SIG ALLTID. Nu vågar jag inte lämna mobilen någonstans för dagis och skola måste kunna få tag på mig. men jag vet att dom har både deras "pappa" och bonuspappas nummer samt numret till mitt jobb. varje gång min mobil ringer så får ja ångest och tror att dem ringer från skola/Frita och kommer med stressfyllda och ångestfyllda samtal. en orsak är att jag är livrädd över att behöva ta dem till ett sjukhus, jag har jordens sjukhus skräck. det är nästan på gränsen till sjukt. hur kommer man över det? psykolog? 

jag vågar inte hämta posten längre - för det kan ju komma en oväntad räkning eller något annat läskigt! 
VAD ÄR DET SOM HÄNDER MED MIG? varför blir allt bara värre och värre? jag som verkligen har ändrats och kommit så långt i livet? varför kommer detta som en kniv i ryggen NU? 
jag vet att jag skulle behöva prata med någon men jag har pratat med så många nu, och rätt som det är så slutar dem och så kommer en ny in och då ska man sitta och berätta hela sin livshistoria på nytt? jag bara orkar inte. Fick lugnande och "happypiller" som jag vägrade att ta. men i detta skeda så över väger ja även om jag personligen tycker det är sjukt att tabletter och skit ska vara till någon nytta, man ska ta tag i problemen i stället och klura fram VAD som är orsaken. 

ja, jag vet inte längre. jag är bara down och hjärnan går mer på högvarv en någonsin tror ja. 

Det är ganska mycket som kommer till mig nu, många funderingar och tankar. exempel, HUR  uppfattar folk mig? Hur tycker andra människor att jag är som människa? Såklart är det skillnad på vad min familj ser och vad mina kollegor ser.

 
Jag uppfattar mig själv som två helt olika personer.
på jobbet är jag den glada och spralliga, den som skojar och har humorn på topp så UPPLEVER JAG! att jag vill finnas för alla människor där, att ge stöd och vara deras lilla clown när någon är down. 

hemma däremot så jag vet jag att min man tycker jag är en ilsken bitch, och på ett sett kan jag förstå det men jag vill att han kanske ska förstå VARFÖR men det är svårt att kräva något från honom när jag själv inte vet svaret, givetvis är det något som gör att mitt humör är såhär men jag vill veta MER varför. lite vet jag men långt ifrån allt. 

Det sjuka är att jag vet exakt vad jag ska göra för att må bättre - springa springa springa jag ÄLSKAR att springa, inte minst i skogen. att få upp pulsen, att känna svetten rinna, höra hjärtat slå fort och hårt. men tror ni jag tar mig tiden att stinga? NÄÄÄÄÄ för jag är så bekväm och tycker alltid att jag har hundraelva andra saker som jag tycker är viktigare? och tro mig, dem sakerna är INTE viktiga. kan vara allt ifrån tvätt till smulor på golvet. och nu kommer vi till den onda cirkeln  - Jag får ångest av att inte röra på mig, så tröstäter jag för att dämpa den där förjävliga ångesten och vad tror ni händer sen? jo jag får enu mer ångest för att jag känner mig tjock. och då undrar kanske några av er varför jag är så dum som äter när jag ändå vet att jag kommer få ångest?! välkommen till min värld med ett sockermissbruk och då tänker många - hur svårt kan det va? Jävligt svårt kan ja lova. ibland vill ja har socker så jäkla mycket att jag sitter ovh gråter och har på riktigt väldigt låga tankar om mig själv, och kan då alltså sätta mig i bilen för att åka 4 mil för att handla på mig godis, chips, kakor osv för många hundra kronor. 

Ni med ett sockermissbruk vet vad jag pratar om. 

idag kom det till mig.


i nästan hela mitt liv har jag hört - Lina du måste börja skriva, skriv en bok, dikter eller vad som helst, bara du skriver.
Jag har aldrig riktigt kommit mig för, för det första så stavar jag som en kratta, jag blandar ihop både meningar, gramatiken och handlingen. för det andra har jag noll fantasi och vet inte i vilem ände jag ska börja? jag glömmer bort det här med stora och små bokstäver, är när fan ska det vara punkt då? ja, hag tror ni förstår vad jag menar. Fast å andra sidan skriver jag inte blogg för eran skull, utan för min egen men det skulle såklart va jätte roligt att hitta fler människor som är lite som jag?

Jag har förstått att man ska berätta om sig själv, men i vilken ende börjar man? vad vill folk veta? all drama? uppväxten? diagnoser? socker beroende eller ska man börja skriva alldeles för början, när man kom till denna jord. 

/ Liina